Resan in i det gröna
En mycket säregen och en för mig helt okänd kraft drog mig västerut.
Det var märkligt. Hela mitt liv hade jag velat komma till Baskien, och nu när jag äntligen var här ville jag bort… så fort som möjligt och helt klart västerut.
Redan efter en dag checkade jag ut från hotellet, drog den stora resväskan mot busstationen och rullade ut på vägarna mot Bilbao.
Det är ett vackert landskap här i norra Spanien. Långt ifrån de torra marker man är van vid. Nästan så det känns lite som om man är i ett alplandskap… stora hus med branta tak, och en terräng som är väldigt kuperad.
Vart jag var på väg visste jag inte… och hade gett upp ansträngningar om att hitta en förnuftig förklaring. Både tid och landskap passerade och när bussen några timmar senare plöjt sig fram genom Bilbaos förorter och stannat på huvudstationen, tittade jag på en karta, och fortsatte färden… västerut.
Jag kom in i regionen Kantabrien och åt lunch i dess huvudstad Santander – och så en ny buss, allt längre västerut.
Badande barn på kajen i Santander.
Fortfarande saknade resan all reson och när jag ser tillbaka på det nu, så här många år senare, så blir jag förundrad över den frigjordhet jag uppvisade… att bara fortsätta, mil efter mil in i det okända. Bort från allt det som var känt i mitt liv, in i en allt djupare grönska.
Vid 8-tiden på kvällen jag upp. Det fick räcka för dagen och lika fort som jag startat resan samma morgon avslutade jag den.
Vad som pågick skulle uppenbaras men den här kvällen kan jag nog bara beskriva mig som rejält förvirrad och faktiskt inte ens speciellt närvarande. Så här beskrivs detta skeende i min bok, kapitel två:
Mörkret har fallit när jag kliver av bussen i Comillas. Den stora stranden ligger öde och jag äter middag ensam i den enda restaurang nere vid havet som ännu inte slagit igen portarna för säsongen. På hotellet ligger korridorer och lobbyn öde, kanske är jag deras ende gäst.
Klockan är närmare tre på natten när jag väcks av de stora vågor som, lyfta av tidvattnet, splittras mot vassa stenar under mitt rum.
Jag går ut på terrassen till en varm, fuktig natt och tänder en cigarett. Vågornas hypnotiska rytm mot klipporna några meter under mig är sövande, men ändå sitter jag kvar i månskenet. Mitt inre är lika kaotiskt som havet.
Tankar och känslor rör sig runt men är omöjliga att greppa. De visar sig i ögonvrån men låter sig inte fångas.
Vad håller jag på med? Varför släpar jag min otympliga resväska efter mig bort från det Baskien jag så gärna vill se?
Jag sitter länge i korgstolen och stirrar ut över det månbelysta havet. Men några svar visar sig inte.
Men svaren skulle visa sig…
Beställ gärna boken, eller kanske ljudboken med Julia Dufvenius som en fantastisk uppläsare av denna förunderliga historia. (https://www.storytel.com/se/books/d%C3%A4r-vinden-%C3%A4r-len-9002359)
Vi ses snart igen.
